Under gårdagen publicerades ett inlägg av en f.d elev ifrån skolan och sen dess har kommentarer och mejl rusat in till mig. Framförallt om situationen hon beskriver i hundstallet, men även om skolan i allmänhet. Jag kände att jag svarar på kommentarerna och mejlen i ett inlägg- helt offentligt då jag tycker att skolan fick ta mycket skit som den inte förtjänar. Jag kommenterar inte de specifika händelser som nämns i inlägget då det varken är något jag hört eller sett. När jag kom till skolan 2013 kände jag mig osäker men förväntansfull. Jag hade tre spännande år framför mig, och nu sitter jag här, nästan två år senare. Så mycket mer kunnig inom hund, och även utvecklad som människa. Detta är en skola som har fått mig att växa. Och detta är min historia om skolan. För att börja reda upp detta om hundstallet så har vi på skolan 3 hundstall. Ett som är ganska nyrustat och innehåller 30 boxar. De andra två är lite äldre stall och har ungefär lika många boxar, men är uppdelad i flera sektioner med dörrar emellan. Boxarna har gallerdörr ut mot gången och sedan är väggarna mellan hundarna täckta upp till axelhöjd på mig ungefär. Dvs att hundarna inte ser sin granne utan får sitt eget space. Vi får inreda boxarna hur vi vill för att hunden ska känna sig trygg. Diwa har i dagsläget en säng, en korg på golvet med både leksaker och ben i samt en vattenskål. Det är vad hon trivs bäst med. När vi började på skolan kom vi hit en fredag och tillbringade hela helgen i stallet, både natt och dag. Både för att hundarna skulle lära känna det nya stället och för att vi skulle lära känna våra nya klasskompisar. När vi skulle iväg under dagtid för att gå på informationsmöte så hade mina föräldrar Chica, då hon inte hade blivit trygg i stallet än. Efter "introhelgen" var vi i stallet under en vecka där dagarna i princip gick ut på att sitta i boxen. Mot slutet av veckan började vi lämna hundarna en stund på eftermiddagen. Och sen var inskolningen slut, men för de hundar som inte alls var hemma i stallet än fick man faktiskt lov att jobba ifrån flera lektioner nere i boxen, och våra "hundtimmar" tillbringades fortfarande i boxarna med hundarna för dom som vela. Varje dag börjar dessutom med 20 minuter schemalagd hundinlämning. Första halvåret gick jag ner ca 40 minuter innan så jag tillbringade en timme i boxen med Chica för att hon skulle varva ner då det blev lite för lite för henne med 20 minuter i början. För mig var det jätteviktigt att hon skulle vara trygg i boxen och därför prioriterade jag extratid varje morgon, och fick helt enkelt gå upp lite tidigare - ett billigt pris för att få en trygg hund. Efter "inskloningsveckan" började våra lektioner och hundarna blev plötsligt själva i stallet. Det tar ju ett tag att vänja sig. Vissa hundar skällde, men det var inte katastrofalt. Jag minns att de elever som hade "stallpraktik" gick in och satt sig vid boxen där de mer stressade hundarna var, vilket gjorde att de blev mycket lugnare. Chicas box Att flytta långt hemifrån och bara ha hunden som trygghet är krävande. Att bo ensam för första gången i sitt liv är också krävande. För många 16-åringar blir det helt enkelt för mycket och det brukar resultera i att dessa personer slutar ganska omgående.
Men vi som stannar får vänner för livet, kunskap som jag inte vet hur jag skulle skaffat mig annars och dessutom 3 väldigt unika år på en väldigt unik skola. När Chica blev dålig i ryggen fick jag direkt hjälp, tips och råd av både lärare och elever. Jag upplever att de flesta är väldigt engagerade i varandra och vill hjälpas åt. När jag fastnat i träningen finns det så många att vända sig till och att rådfråga. Här samlas vi från alla hörn av Sverige (och även från en del ställen övriga norden) med olika erfarenheter och kunskaper, men med ett och samma intresse - hundarna! Med tre klasser där det i princip bara går tjejer blir det självklart en hel del tjafs och skitsnack med. Jag har försökt att vara så ärlig och öppen jag kan, och det har nog hjälpt mig en hel del på denna skola. Däremot gäller det att våga ta för sig för att lära sig så mycket som möjligt av så många som möjligt. Att våga fråga, att våga ta diskussioner och att våga inse när man har fel. Det är inte en skola som passar för alla, och nog kan det vara krävande ibland, men att jag valde att gå här är verkligen något jag kommer att minnas och vara tacksam för resten av mitt liv!
2 Comments
Leave a Reply. |
Varmt välkommen till Flattefnatt!
Här i bloggen skriver jag om våra träningar, tävlingar och vår vardag tillsammans. Du får även se en hel del bilder på mina ögonstenar och kan följa oss i med- och motgång.
|