Nu kände jag att det var dags att skriva av mig lite igen.
Detta är något jag funderat och grubblat på i veckor. Att publicera något så personligt har jag aldrig gjort förut, men när jag satt och scrollade igenom bloggen här om dagen slog det mig vad det faktiskt kan hjälpa att spara ner sina tankar någon stans. Så man, i svåra/glada/sorgsna stunder kan förvånas/glädjas/inspireras av hur man tänkte, tyckte eller gjorde. Om jag kan finna inspiration, kraft eller what ever i mina gamla inlägg, kanske jag även kan hjälpa eller inspirera någon annan. Om inte, har jag kanske gjort mitt framtida jag en tjänst igenom detta inlägg i alla fall. Hösten har varit ganska jobbig för mig. Eller rent ut sagt, har den varit förjävlig på vissa plan. Det har varit mycket i skolan, Chica som inte varit kry över huvud taget, jag tar på mig på tok för mycket saker att göra, och vill göra alla dessa saker alldeles för noga, för ofta och för mycket. Veckan innan jullovet fick jag ledigt på grund av att varken min kropp eller knopp längre orkade med detta. Jag tog slut. Det kändes som om jag sakta men säkert gick sönder inifrån. Kort och gott så gick jag in i väggen. Jag bröt ihop rejält. Alla känslor jag burit på hela hösten men inte haft tid att känna kom över mig som en flodvåg. Vad gör man när det känns som att man inte kan göra något? När det känns som att allt bara tar slut? Jag grät. Jag tog en paus. Jag andades. Jag började tänka. Jag bad om hjälp. Jag är en person som sätter höga krav på mig själv. Jag vet egentligen att många av kraven är orimliga redan ifrån start, men trots det så finns dom där. Det är inte så att jag listar upp dessa krav på ett papper, eller har dom klara i huvudet, utan det är en press jag lägger på mig själv nästan utan att märka av det. Kraven, och pressen bara finns där. Jag är så rädd för att misslyckas, men jag sätter så höga krav att jag heller aldrig lyckas. Att jag inte mått så bra har gjort att jag många gånger reagerar på sätt olikt den jag egentligen är. Jag har tappat bort mig själv i det hela, och det gör ont när man väl märker det. Hur kan någon jag varit i 18 år bara försvinna? Varför försvann jag? Vart försvann jag? Vart är jag? Hur kan jag inte ha märkt att JAG varit annorlunda? Hur kan JAG ha blivit någon annan, bara sådär? Jag fick känslan av att jag inte längre var bekant med mig själv. Jag var en främling. Detta har fått mig att reflektera en hel del om både det ena och det andra. Hur jag ska hitta tillbaka? Vad är "tillbaka"? Vad vill jag prioritera här i livet? Hur hittar jag en väg där jag får plats med det jag vill utan att det bli för trångt och utan att tappa balansen? Dessa frågor tror jag inte att jag är ensam om att ställa, men idag känns det som att det har blivit lite av en skam att inte vara psykiskt oförstörbar, trots att den psykiska hälsan hos Sveriges befolkning blir allt sämre. Jag skämdes över att berätta för mina föräldrar om detta. Jag kände mig åter igen misslyckad. Men jag inser nu i efterhand att det är inte något att skämmas över, och det vill jag även visa andra som är i min sits. Det är inte ett misslyckande att trampa över sin gräns. Alla ha en, och för att ta reda på vart sin gräns går, så lär man korsa den. Det har jag gjort nu. Och vet ni vad? Det kanske till och med är en styrka att känna till sin gräns redan som 18-åring? Vem vet? Jag har tagit den tid jag känner att jag behöver just nu för att tänka och hämta andan. Det är nu den riktiga utmaningen börjar. Det är nu jag ska försöka jobba på mitt sätt att tänka, mitt sätt att prioritera, mitt sätt att leva. Jag är otroligt glad att jag har de människor jag har runt omkring mig. Jag får stöd både ifrån familj, vänner och skolan i detta och efter en tid där jag själv fått tänka och fundera på egen hand, så känner jag mig också redo att få hjälp, vilket var det sista jag vela bara för några veckor sedan. Och för att själv svara på min fråga: "Är det okej att falla?" JA! Det är okej att falla, men be gärna om hjälp upp. Ensam är du stark, men tillsammans är vi ännu starkare.
4 Comments
mia
29/12/2014 12:09:15 pm
Hej,det känns nog skönt att få sätta ord på de man känner o verkligen fundera över saker o ting o som du skriver att veta sin gräns när man är 18 är starkt. Då kan man nog lära känna sig själv o vad man mäktar med att göra o känna när man ska sätta stopp,i tid. Hoppas lovet har fått dig att vila upp kropp o knopp så du blir laddad för vårterminen.
Reply
29/12/2014 01:18:24 pm
Ønsker deg god bedring og håper du finner ut av prioriteringene dine :) Det er godt det er et nytt år og nye muligheter til å gjøre ting annerledes.
Reply
Pernilla
1/1/2015 04:17:36 pm
Det är okej att falla, älskade vän! Du vet hur jag haft det den senaste tiden, och det är verkligen okej att falla. Man kan inte alltid orka.
Reply
Leave a Reply. |
Varmt välkommen till Flattefnatt!
Här i bloggen skriver jag om våra träningar, tävlingar och vår vardag tillsammans. Du får även se en hel del bilder på mina ögonstenar och kan följa oss i med- och motgång.
|